tiusanen nilsson - my life, my mistakes

Jag och mamma var påväg hem från sjukhuset i Jönköping där vi hade återbesök efter att jag fick blodpropp, gjorde ultraljud på hjärtat och EKG.
efter besöket där så stack vi och åt på IKEA, sen tvingade jag mamma att shoppa lite, hittade dock inget, bara en ring, så jag tröttnade och vi åkte hem.
På hemvägen så somnade jag när vi kommit ut ur Jönköping, och när vi kommit mellan Gnosjö-Anderstorp så vaknade jag av en kraftig smäll.. vi hade frontalkrockat!

Det var en bil som hade fått problem och stog på sidan av vägen, bakom den bilen fanns 2 andra bilar, en av dom, den röda bilen, fick antingen sladd eller försökte köra om, och träffade oss framifrån, bilen snurrade runt något varv och jag slog i huvudet i rutan och fick en jävla chock, jag minns inte så mycket men det första jag sa (förutom att sitta oh skrika/gråta) var "jag måste spy!" (dock gjorde jag inte det).
Jag hörde att mamma pratade i telefonen, hon hade redan hunnit ringa 112, jag satt och panikade för att jag hade otroliga smärtor i ryggen, mammas dörr gick inte att öppna så hon gick bak till baksätet och gick ut därifrån för att ta sig till min sida, hon satt sig ute bredvid mig och försökte trösta mig, sen kom brandkåren och en man som hette Peter kom till mig och började prata med mig och frågade vart jag hade ont och vad som hänt, där brast det, jag började gråta floder och kunde inte prata, han la sin hand på mina ben och när jag väl blivit lugn så svarade jag på hans frågor.
Hans kollega kom och frågade honom lite frågor och sen kom dom med en filt och en nackkrage till mig, som jag skulle ha eftersom mina smärtor i rygg och nacke.
Mamma, som jag trodde hade klarat sig helskinnat började få ont i rygg och började domna bort i benet, så dom var tvungen att sätta på henne en nackkrage och lägga henne ner på en vakuummadrass, Peter tog pulsen på mig och kollade så jag hade känsel i benen.
Brandmännen beslutade sig att dom skulle klippa upp bilen och vika undan taket så dom kunde få ut mig utan att skada mig ännumer, de lindade om mig med bubbelplast för att jag inte skulle bli skadad av framrutans splitter, och sen började dom hacka bort glaset för att sedan klippa med deras stora sax.
Medans dom höll på så kom ambulanserna och de förde iväg mamma och personen i bilen som krockade i oss.
De satt in en metallskiva bakvid ryggen på mig och lutade försiktigt ner mig på den och gled/löft ur mig ur bilen och lade mig på en bår, och spände fast mig med massa saker, runt huvud och kropp, och sprang sedan snabbt till ambulansen med mig.
När vi kom fram till Värnamo sjukhus så rullade dom in mig till ett rum.
De sa att jag skulle behöva klippa upp jackan och alla andra kläder, men dom såg nog paniken i mina ögon när dom sa det, för de beslutade att ta av dom utan att klippa, det gjorde så jävla ont att ta av sig kläderna på det sättet, de kollade min puls och blodtryck och sedan revbenen och ryggen, sedan tog dom av nackkragen och kände där, dom satt sedan tillbaka nackkragen eftersom jag var öm och hade ont.
efter ett tag fick jag träffa mamma, dock såg ingen av oss så mycket eftersom båda hade nackkrage och ingen kunde röra sig, så vi pratade lite sen skulle jag iväg till röntgen, de klippte av mitt festivalarmband :(..
Efter att jag hade röntgas så fick jag åka upp till rummet igen och där låg mamma, vi låg och väntade på svar på röntgenplåtarna och medans så ringde jag min pappa och bror och berättade vad som hänt.
efter 2-3 timmar fick vi äntligen åka hem,
med en illa stukning på ryggen och blåmärken efter säkerhetsbältet och en fin blå bula i pannan.
går som en jävla robot, men jag är jävligt glad att jag kom undan så bra som jag gjorde, bilolyckor kan ju faktiskt vara livshotande.